Nov 11, 2019
En grundinsikt inom den så kallade psykoanalytiska skolan inom
psykologin är att människans inre har en djupstruktur som inte
alltid är direkt transparent och åtkomlig för henne själv.
Sigmund Freud (1856-1939) kallade detta för det "undermedvetna",
och menade att människan har en tendens att här förlägga tankar och
känslor som hon inte vill möta på ett medvetet sätt. Detta kan dock
ge negativa konsekvenser och skapa neuroser. Det kräver psykisk
energi att hålla dessa tankar och känslor borta och det kan göra
människan mindre levande.
För Freud var dessa framför allt tankar som var socialt
"förbjudna": sexuella och aggressiva impulser som inte var socialt
accepterade och som subjektet därför trängde bort.
Men psykoanalytikern Ernest Becker (1924-1974) som skrivit boken
"The Denial of Death" ("Dödens problem" på svenska) gör en
existentiell läsning av psykoanalysen: den grundläggande tanke
eller insikt som människan försöker tränga bort är det faktum att
hon är dödlig, ändlig och ofullkomlig på olika sätt. För Becker är
syndafallsberättelsen berättelsen om hur denna insikt uppstår hos
människan.
Detta gör att Becker menar att när man kommer ner på den djupaste
nivån så brottas psykologi och religion med samma tematik:
människans existentiella belägenhet, dvs. insikten om och rädslan
för döden, hennes moraliska ofullkomlighet och frågan om vad som
utgör ett meningsfullt liv i ljuset av detta. Becker presenterar
Kierkegaards analys av tro som en väg att försonas med denna
existentiella belägenhet.
Kärnan i Kierkegaards analys är att för att på ett autentiskt sätt
närma sig Gud - och inte bara tro på Gud av konventionell
bekvämlighet (vilket under Kierkegaards tid var mer vanligt) -
eller som ett sätt att fly från sin existentiella utsatthet måste
hon först inse och acceptera sin dödlighet. Bara genom att dö kan
människan uppstå.