Oct 23, 2017
I detta avsnitt diskuterar vi två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: dels Joseph Piepers bok Leisure – the Basis of Culture och dels litteraturvetaren Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet.
Hållpunkter i poddavsnittet:
”Filosofin börjar med förundran” säger Aristoteles i sin bok
Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar
filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den
”teoretiska inställningen” som är ett intresse för hur saker och
ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan
för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och
vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för
människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen
skull.
För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet
kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man
inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här
finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som
handlar om världens yttersta ursprung och mål.
I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph
Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den
moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete
så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all
verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig
själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör
dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig
själva är meningsfulla och värdefulla.
Begreppet ”leisure” som brukar översättas med fritid står mer för
ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som ”leisure”
möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är
instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för ”intellectus”
(som kan översättas med förståelse) i motsats till ”ratio” som är
en mer granskande och beräknande uppmärksamhet.
Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av ”ratio” och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar ”intellectus”. Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv uppmärksamhet där jag stänger ute det jag inte redan på förhand har definierat som intressant.
Detta kan exemplifieras med hur det känns att prata med en
person som är närvarande och lyssnande, men receptiv och inte har
en massa förutfattade meningar om hurdan jag är (intellectus)
respektive någon som är intensivt uppmärksam, men med en kritisk
blick och har en stark förförståelse om hurdan jag är och söker
bekräftelse på att jag är sådan som personen redan bestämt sig för
att jag är (ratio).
Pieper menar att när vi går ut i världen med den uppmärksamhet som
kännetecknas av ”ratio” så har vi redan ett mål med vår
uppmärksamhet och det styr vår blick och vad vi ser. ”Intellectus”
är en receptiv, men vaken, uppmärksamhet som kan bli förundrad och
tilltalad av omvärlden, och av vännen.
Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet är en filosofisk
essä om hur vår uppmärksamhet formar vår inställning till varandra
och världen. En kärleksfull och rättfärdig blick, som Moi benämner
det, är en form av uppmärksamhet som försöker gå bakom orden och
förstå den andres tankegång, från vilket håll den andre kommer,
utan att nödvändigtvis hålla med honom eller henne. På samma sätt
innebär den rättfärdiga och kärleksfulla blicken att man kan vara
kritisk och kärleksfull på samma gång: vilja den andre väl utan att
vara okritisk. På vissa sätt framstår den ”kärleksfulla och
rättfärdiga” blicken som en syntes av ratio och intellectus.
Förutom det kvantifierbara vetandet inom naturvetenskaperna
försvarar Moi ett etiskt och existentiellt vetande. Att få en
existentiell insikt kräver en annan form av uppmärksamhet än den
som kännetecknar det naturvetenskapliga arbetet. För Moi är en
poäng att den kärleksfulla och rättfärdiga blicken försöker se
klart – den romantiserar inte – samtidigt som den inte är
fördömande. Moi anknyter till mystikern Simone Weil för vilken
uppmärksamheten är en form av bön.
Kopplingen mellan filosofi och religion är för Pieper att den
kontemplativa blicken i slutändan förutsätter en vördnad för
tillvaron vilket för Pieper implicerar att man betraktar världen
som en skapelse, en gåva, och inte bara som ett neutralt material
som jag kan använda på de sätt jag finner nyttiga.