Sep 9, 2019
Enligt den franske filosofihistorikern Pierre Hadot (1922-2010)
var de antika filosofiskolorna - Platons och Aristoteles till
exempel - framförallt ett sätt att leva.
Filosofi var inte bara teori utan i hög grad en slags "terapi" och
det som bearbetades var ens grundläggande existentiella
förhållningssätt till tillvaron, sig själv och andra
människor.
Filosofiskolorna kan sägas kännetecknas av olika sådana
grundläggande förhållningssätt och det filosofiska tänkandet inom
en skola sker alltid i dialog med eller mot bakgrund av ett sådant
existentiellt förhållningssätt.
Det finns likheter mellan hur Hadot beskriver "existentiellt
förhållningssätt" och hur den förre påven, Joseph Ratzinger,
beskriver vad det är att tro i sin bok Introduktion till
kristendomen (se avsnitt 16 av Tro & förnuft-podden): som
en slags grundläggande attityd till tillvaron som helhet.
För de antika filosofiskolorna ingick i den filosofiska praktiken
vissa "andliga övningar" där man exempelvis tänkte på sig själv i
ljuset av en kosmologi: som en del av ett oändligt stort kosmos som
antingen styrdes av en förnuftig princip (logos - enligt stoikerna)
eller hade en källa i den transcendenta godheten (för platonikerna)
- eller styrdes av slumpen (för epikuréerna). Det handlar här om
att se sitt liv i ljuset av och i relation till helheten.
För Platon, Aristoteles och Nyplatonikerna är filosofins mål en
vishet och godhet som inte går att språkligt ringa in, utan som vi
har tillgång genom erfarenheter snarare än analyser. Filosofins
uppgift är att ändå föra oss närmare den erfarenheten.
I detta avsnitt diskuterar Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund
denna syn på filosofi och hur den kan utmana och berika samtida
filosofi och den kristna tron. Den nyplatonske filosofen Plotinus
sa att "utan dygderna är Gud bara ett ord". På ett liknande sätt
kanske man kan säga att kyrkan ibland har en övertro på hur
betydelsefulla orden eller teorierna om Gud är, för att föra
människor närmare Gud.