Feb 6, 2021
I detta avsnitt tar vi oss den sista delen av Eleonore Stumps
fascinerande bok Wandering in Darkness: Narrative and the
Problem of Suffering.
I denna sista delen av sin bok formulerar Stump, med hjälp av
Thomas av Aquinos teodicé, sin egen respons till det ondas problem.
(Som hon kallar för ett "försvar" och inte en "teodicé" - ett
försvar är ett förslag på hur det skulle kunna vara och inte ett
anspråk på hur det är.)
Stump inleder med att konstatera, något som sällan beaktas, att
alla diskussioner om det ondas problem implicit förutsätter en viss
värdeskala. Enligt utilitarismen är det högsta egenvärdet
"njutning" - men det är inte ju inte det enda sättet att se på
tillvaron.
Vad är det som det onda förstör? Vari består dess destruktivitet?
Det är inte att det hotar njutning i första hand, menar Stump. I
relation till människan menar Stump att det ondas destruktivitet
går ut på att det hindrar människor från att blomstra som människor
och dels att realisera det som de djupast sett längtar efter
(desires of the heart).
Det finns dels något objektivt - blomstring som människa - och
något mer subjektivt: hjärtats begär, ens innersta längtan, som det
onda kan hota. För Thomas är det dessutom så att Gud är källan till
allt gott, så "hjärtats begär" är i slutändan implicit riktad mot
Gud.
En viktig sak som Stump inleder med att konstatera är att
diskussionen om det ondas problem i relation till Guds existens
handlar om förenligheten mellan existensen av det
onda vi ser i världen och en viss religiös traditions anspråk
om Gud. Då är det inte bara legitimt, utan
nödvändigt, i analysen, att ta hänsyn till den religiösa
traditionens värdeskala.
Som Thomas av Aquino ser det (och här är Stump enig med Thomas) så
blomstrar en människa i den mån hon ingår i kärleksfulla föreningar
med andra personer - både människor och Gud. Det finns en "objektiv
dimension" i vad det är att blomstra som människa och det handlar
om kärleksfulla relationer.
Dessutom finns det "hjärtats begär" eller "hjärtats längtan" som
Stump också menar att det ondas problem hotar och som är relevanta
i dessa diskussioner.
Kärleksfull förening med andra kräver, menar Stump, en slags intern
integration, att vi blir "ett" eller "förenade" med oss
själva.
Det kräver att vi når en harmoni mellan våra första- och andra
ordningens begär. För om vi är splittrade mellan våra första och
andra-ordningens begär, vad i mig är det som andra ska möta och
förenas med?
Är det den del av mig som strävar i enlighet med mina första- eller
den del av mig som söker i enlighet med mina andra-ordningens
begär? Stump menar att andra-ordningens begär är mer
autentiska uttryck för vilka vi är, eftersom dessa ofta tar in
"mer av verkligheten" än våra kortsiktiga begär. Integritet handlar
därför om att formas så att ens första- och andra ordningens begär
kommer i större harmoni.
Men förening med andra kräver också en intern integration eller
"förening-med-oss-själva" på ett andra sätt: att vi blir mer
transparenta och ärliga för oss själva - och inför andra.
Stumps övergripande tes är att lidande kan vara
terapeutiskt i denna process; särskilt om lidandet också
möts upp av gudomlig tröst (vilket Stump inte menar förutsätter att
personen tror på Gud, bara att personen tror på någon slags godhet
som hon upplever sig vara i relation till).
Stumps bok är utan tvivel mycket rik och insiktsfull. Men även om
man accepterar tanken att lidande kan vara terapeutiskt på detta
vis, så innebär det knappast att lidandet är "doserat" på ett
terapeutiskt hjälpsamt vis? Det är den stora utmaningen för Stumps
försvar.
En hel del av lidandet i världen - framförallt det som är
kopplat till naturliga processer - är ju inte korrelerat med
människors inre processer, utan följer istället av att världen har
en viss given grundstruktur. En grundstruktur som på det generella
planet är god: den är regelbunden och har möjliggjort uppkomsten av
liv, medvetande och möjligheten till kärlek med mera.
Men det är en regelbunden struktur som också möjliggör mycket
lidande. Inom vissa diskussioner kring det ondas problem skiljer
man därför på "system-teodicéer" - som försöker visa att ett visst
system, på en generell nivå, har en god struktur - och
"individ-teodicéer" som förutsätter att Gud behöver agera utanför
systemet för att kompensera dem som råkat illa ut.
Alla teodicéer från teologiskt håll betonar att ur ett kristet
perspektiv är inte tillvaron över i och med den biologiska döden.
Det möjliggör att Gud skulle kunna agera "utanför systemet".
Vi nämner också att vi har en blogg:
http://www.troochfornuft.wordpress.com/home
Och en Facebooksida: http://www.facebook.com/troochfornuft
På bloggen har vi även länkat till en intressant mini-intervju med
Eleonore Stump om sin bok:
Gud och det onda.