Nov 21, 2017
I detta program utforskar vi kopplingen mellan filosofi och liv,
vad filosofiska erfarenheter är, om relationen mellan det
meningsfulla och det mätbara, tillsammans med filosofen Jonna
Bornemark, vars sommarprogram kan
höras här.
Jonna Bornemark är lektor och docent i filosofi vid Södertörns
högskola och har på senare tid intresserat sig för vad hon kallar
för ”mätbarhetssamhället” – att vi i vår tid har ett stort fokus på
att dokumentera och reglera allt fler offentliga och privata
verksamheter.
Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva
aktiviteten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället
för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten
centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en
”förpappring” av dynamiska verksamheter.
Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av
1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och dennes förståelse av
begreppen ”ratio” och ”intellectus” – som vi talade om i förra
podden.
Bornemark har tillämpat dessa begrepp i en analys av New Public
Management och den typ av dokumentation och regel-styrning som
kännetecknar många vårdande yrken i offentlig sektor, men också
förekommer en hel del inom högskola och universitet.
Kärnan i NPM är ett fokus på det mätbara som man kan
dokumentera att man gör. Men problemet med detta fokus på
dokumentation och mätbarhet är att det kan frånta uppmärksamhet
från den faktiska verksamheten och de konkreta behoven i den
specifika, enskilda, unika situationen.
Ett exempel som Jonna Bornemark tar upp är ett äldreboende där en
av de anställda uppfattar att en av de boende har ganska svår
ångest. Men istället för att försöka prata med denne och ta reda på
vad som skulle kunna göra det bättre, drar personalen igång en
omgång fia med knuff, eftersom det innebär att man kan klicka för
en ruta som kommer bidra till målet att ”höja aktivitetsnivån” på
boendet.
Det konkreta, individuella, kallar Cusanus för ”minima” och det
största, oändliga, kallar Cusanus för ”maxima”. Dessa når vi inte
genom ”ratio” – genom det kalkylerande, räknande förnuftet – utan
genom ”intellectus” som har en sensibilitet och känslighet för det
som inte låter sig mätas, vägas och objektifieras.
Konflikten mellan denna lyhördhet för de konkreta behoven i en
specifik situation och att följa en mall har stora likheter med
skillnaden mellan dygdetik och regeletik. Den dygdige människan har
en inre hållning som gör henne disponerad att respondera empatiskt,
men det förutsätter en empatisk känslighet som gör henne förmögen
att läsa av andra människor och deras behov.
Det går ju såklart inte att reglera varje enskilt möte: istället är
det, menar Jonna Bornemark, genom att ge utrymme för det personliga
och det individuella i varje möte som vi kan bli bra på det
vårdande mötet. Det handlar alltså snarare om att bli ett
ansvarsfullt och lyhört subjekt i mötet med andra, än att styras av
standardiserade manualer.
Men intellectus är inte bara en känslighet för det ”partikulära”
det är också en känslighet för det största (maxima). Denna
sensibilitet för maxima öppnar oss för tillvarons grundvillkor och
grundfrågor.
Men precis som vår känslighet för ”minima” har minskat i
moderniteten genom ett förlitande på generella, ”objektiva” regler,
har vår känslighet för ”maxima” – tillvarons yttersta karaktär –
minskat, genom att vi har en common sense-artad förståelse
av att den ”objektiva verkligheten” är utan egentligt värde eller
mening – den utgörs ju endast av materiens minsta byggstenar.
Det kan göra att vi tänker att det vi erfar i djupa personliga,
existentiella erfarenheter endast är ”subjektiva” attityder som
inte har något med verkligheten att göra.
Verkligheten kan inte avslöja sig för intellectus, utan enbart för
ratio, tänker vi oss.
Paradoxalt nog kan man alltså konstatera att moderniteten, som på
många sätt sägs vara den period då individen träder fram, har
inneburit ett tillbakaträdande av individen eller personen, både i
den byråkratiska organisationen (som gäller nästan alla
organisationer där vi är verksamma) och i det att vår filosofiska
sensibilitet har tonats ner.
Men att filosofera är i grunden att konfronteras och engageras
personligen i mötet med andra människor och tillvaron i
stort. Att våga bli ett subjekt inför den andre – och inför
tillvaron.