Ända sedan 1859 när Darwin publicerade "Om arternas uppkomst" har evolutionsteorins relation till teologin debatterats.

Bland Darwins samtida teologer fanns både de som bejakade Darwin (däribland den anglikanska kyrkans ärkebiskop Frederick Temple, (1821-1902)) och de som avvisade och kritiserade Darwin, däribland Samuel Wilberforce, biskop i Oxford. Men Samuel Wilberforce (1805-1873) betonar att hans kritik inte utgår från att det strider mot uppenbarelsen - en hållning Wilberforce kritiserar i en lång recension av Om arternas uppkomst i tidskriften Quarterly Review:

"We have no sympathy with those who object to any facts or alleged facts in nature, or to any inference logically deduced from them, because they believe them to contradict what it appears to them is taught by Revelation. We think that all such objections savour of a timidity which is really inconsistent with a firm and well-instructed faith."

http://www.victorianweb.org/science/science_texts/wilberforce.htm

I Darwin's pious idea: why both the ultra-darwinists and creationists get it wrong försöker Conor Cunningham att klargöra den förenande premissen för både "ultra-darwinister" som Richard Dawkins och Daniel Dennet och kreationister. Det som förenar dem är att de "hatar materien" och har en låg syn på naturen. Däremot har de olika uppfattningar om huruvida det finns något mer än naturen.

Men Cunningham menar att evolutionsteorin innebär en möjlighet till en rikare läsning av naturen: just för att evolutionen innebär att medvetande, liv, kunskap, rationalitet och kärlek uppkommer naturligt så visar den på naturens "mirakulösa" eller förundransvärda karaktär. Det är mirakulöst (förunderligt) just för att det inte är mirakulöst.

Istället för att titta på medvetandet och säga att eftersom det är naturligt så är medvetandet egentligen "enbart materiellt" så menar Cunningham att uppkomsten av liv, medvetande och kunskap visar att naturen är rikare än vad den mekanistiska världsbilden förutsatte. Naturen är sakramental, i det att det materiella är bärare av det andliga. Detta är Darwins "fromma idé", som Cunningham presenterar som ett alternativ till den ultra-darwinistiska förståelsen av evolutionen som en "farlig idé" (som Daniel Dennets bok Darwin's Dangerous Idea utvecklar) som fräter bort allt mänskligt.

Länkar:

Rowan Williams recension av Darwin's Pious Idea: "Mind all the way down".

Viktor Frankl (1905-1977) var en österrikisk-judisk psykiatriker och neurolog som överlevde fyra koncentrationsläger, däribland Auschwitz. 1946 skrev han boken "Livet måste ha mening", som dels handlar om hans erfarenheter i koncentrationslägret, men också presenterar Frankls psykologiska och existentiella filosofi, som han kallar för logoterapi.

Kärnan i logoterapin är att människans djupaste behov är att realisera mening, en mening som på samma gång är objektiv, samtidigt som den är personlig och individuell. Logoterapin syftar till att hjälpa människor upptäcka mening och realisera den i sitt eget liv.

I detta avsnitt uppmärksammar Tro & förnuft-podden att det är 75 år sedan andra världskriget tog slut genom att läsa och diskutera Frankls bok, som avslutas med orden:

"Vår generation är realistisk, ty vi har fått lära känna människan sådan hon verkligen är. Människan är, när allt kommer omkring, det väsen som uppfann gaskamrarna i Auschwitz, men hon är också det väsen som rakryggad gick in i dessa gaskamrar med Fader vår eller Shema Israel på läpparna."

I sin bok När själen går i exil: modernitet, teknologi och det heliga gör Mikael Kurkiala, kulturantropolog verksam som forskare vid Svenska kyrkans forskningsavdelning, en existentiell kulturanalys av den västerländska moderniteten: hur är det att vara människa i moderniteten?

Det finns två delar i Kurkialas analys: en filosofisk och en sociologisk. Den filosofiska analysen kretsar kring att moderniteten inte ger oss en meningsfull ramberättelse när den antyder att endast naturvetenskapen berättar för oss hur verkligheten djupast sett är beskaffad. Här blir allt objekt, och människan något av en främling, med sitt sökande efter mening, värde och djupare dimensioner. 

Den sociologiska analysen innebär att moderniteten kännetecknas av en alltmer splittrad och distraherad livsstil. Vi arbetar, konsumerar och blir underhållna, men inte mättade. 

Det finns "glipor" eller mötesplatser med det heliga också i moderniteten: i naturen, tystnaden, mötet med andra längtande människor, i riter och heliga rum.

I detta avsnitt diskuterar Erik och Christoffer, som numera också har sällskap av Peter Berntsson, Kurkialas bok och hur den riktar en kritisk blick både på den sekulära moderniteten såväl som kristenhetens ibland väl starka betoning på teologiska teorier framför andlig och existentiell mognad.

En utmaning från Kurkialas bok för kyrkan är hur kyrkan kan bereda plats för människor att fördjupas i sin andliga längtan även om de inte är beredda att sätta en etikett på sig själva? En fråga är dock om Kurkiala är mer modern än han själv skulle önska, när han tycks hävda att eftersom Gud inte är ett objekt i den empiriska verkligheten så är frågan om Gud "finns" meningslös. Detsamma sägs gälla mänskliga rättigheter. Bygger inte den tanken på den moderna föreställningen att något måste vara ett naturvetenskapligt objekt, för att existera oberoende av människan?

Mejla oss gärna på: troochfornuft@gmail.com

Tips på tidigare avsnitt som relaterar till detta avsnitt:
Avsnitt 18 "En teologisk respons till klimatkrisen." I påve Franciskus miljöencyklika finns många trådar som hakar i Kurkialas analyser.

Avsnitt 7: "Vem är Gud egentligen?" I detta avsnitt diskuterade vi David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss där Hart argumenterar för en syn på Gud som gör Gud mer till "ramen" för verkligheten än ett objekt i verkligheten, vilket påminner om tankar hos Kurkiala.

Avsnitt 12: "Människan är inte ett tänkande ting" I detta avsnitt diskuterar vi James KA Smiths bok "You are what you love" där KA Smith betonar praktikernas betydelse för tron, vilket påminner om viss kritik Kurkiala har av en överbetoning på det kognitiva i tron.

Joachim Elsander (1973–2020) var sjukhuspastor, fambarnsfar och fick 2019 en mycket allvarlig cancerdiagnos som Joachim var öppen med i sociala medier och andra medier.

Många människor samlades kring Joachim Elsanders Twitter-konto, som Svenska Dagbladets journalist Kristina Lindh kallade för en slags "dagbok från ett existentiellt basläger".

I detta avsnitt samtalar Erik och Christoffer om Joachim Elsanders förhållningssätt och hans texter i boken "På väg", där Elsander tecknar övergången från ett sätt att tro, där tron förstods som en slags försäkring mot världens mörker, till en hållning där Gud på något vis är närvarande också i mötet med lidandet.

I sin bok skriver Elsander fram en tro som tar fasta på det konkreta: Guds närvaro i de nära relationerna, i vardagen, i bredandet av mackor för de hemlösa. Detta kontrasteras mot en "religiös verklighetsflykt" där Gud alltid tycks nån annanstans: i de spektakulära konferenserna, eller enbart i de abstrakta tankarna, eller isolerad till gudstjänstens liturgi.

Sammantaget kan man säga att denna tro inte gör världen "ofarlig", men skapar en förtröstan på Gud i en värld som rymmer både det hemska och det vackra.

Joachim Elsanders viktigaste fråga till oss är: hur skapar vi miljöer där kristna får växa och mogna, både andligt och mänskligt? Mogna kristna är ett starkare vittnesbörd än spektakulära predikanter.

Vi har en e-postadress om ni vill ge oss tips / feedback / ställa frågor: troochfornuft@gmail.com

I det nya avsnittet reflekterar Erik Åkerlund och Christoffer Skogholt kring döden ur ett teologiskt perspektiv med hjälp av teologen Henry L. Novellos bok "Death as Transformation".

Hur kan man tänka kring döden och livet efter detta ur ett teologiskt perspektiv? Ur ett evolutionärt perspektiv är den biologiska döden något som alltid varit närvarande i universum. I Bibeln talas det om "två dödar" där den "andra döden" är separationen från Gud.

Novello menar att Guds människoblivande, inkarnationen, är komplett först när Gud förenat sig med hela den mänskliga erfarenheten, inklusive döden och upplevelsen av övergivenhet av Gud – uttryckt i Jesu rop på korset "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".

Men denna förening av det gudomliga och det mänskliga innebär också en förvandling: Gud tar inte bort det faktum att vi ska dö, men förvandlar detta faktums innebörd.

En grundinsikt inom den så kallade psykoanalytiska skolan inom psykologin är att människans inre har en djupstruktur som inte alltid är direkt transparent och åtkomlig för henne själv.

Sigmund Freud (1856-1939) kallade detta för det "undermedvetna", och menade att människan har en tendens att här förlägga tankar och känslor som hon inte vill möta på ett medvetet sätt. Detta kan dock ge negativa konsekvenser och skapa neuroser. Det kräver psykisk energi att hålla dessa tankar och känslor borta och det kan göra människan mindre levande.

För Freud var dessa framför allt tankar som var socialt "förbjudna": sexuella och aggressiva impulser som inte var socialt accepterade och som subjektet därför trängde bort.

Men psykoanalytikern Ernest Becker (1924-1974) som skrivit boken "The Denial of Death" ("Dödens problem" på svenska) gör en existentiell läsning av psykoanalysen: den grundläggande tanke eller insikt som människan försöker tränga bort är det faktum att hon är dödlig, ändlig och ofullkomlig på olika sätt. För Becker är syndafallsberättelsen berättelsen om hur denna insikt uppstår hos människan.

Detta gör att Becker menar att när man kommer ner på den djupaste nivån så brottas psykologi och religion med samma tematik: människans existentiella belägenhet, dvs. insikten om och rädslan för döden, hennes moraliska ofullkomlighet och frågan om vad som utgör ett meningsfullt liv i ljuset av detta. Becker presenterar Kierkegaards analys av tro som en väg att försonas med denna existentiella belägenhet.

Kärnan i Kierkegaards analys är att för att på ett autentiskt sätt närma sig Gud - och inte bara tro på Gud av konventionell bekvämlighet (vilket under Kierkegaards tid var mer vanligt) - eller som ett sätt att fly från sin existentiella utsatthet måste hon först inse och acceptera sin dödlighet. Bara genom att dö kan människan uppstå. 

I det nya avsnittet av Tro & förnuft intervjuas Ulf Jonsson, som är professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala, om hans nya bok Med tanke på tron.

Boken är den första svenska boken i "fundamentalteologi", som är en disciplin som reflekterar över teologins filosofiska förutsättningar.

Vad innebär det att Gud är skapare? Hur kan man tänka på Guds "särskilda" handlande för att leda och hela skapelsen i ljuset av naturvetenskapen? Är människan religiös av naturen?

I programmet samtalar Erik Åkerlund och Christoffer Skogholt med Ulf Jonsson om dessa frågor.

Den första delen av programmet fokuserar på människans nyfikenhet som en väg till Gud och den andra delen fokuserar på frågan hur man kan tänka på Guds skapande respektive särskilda handlande - exempelvis mirakler - i relation till naturvetenskapen.

I boken föreslår Ulf Jonsson tre sätt som Gud kan agera i skapelsen genom att styra skapelsen till att realisera en av flera inneboende möjligheter, men också att Gud kan agera utöver naturens ordning.

Enligt den franske filosofihistorikern Pierre Hadot (1922-2010) var de antika filosofiskolorna - Platons och Aristoteles till exempel - framförallt ett sätt att leva.

Filosofi var inte bara teori utan i hög grad en slags "terapi" och det som bearbetades var ens grundläggande existentiella förhållningssätt till tillvaron, sig själv och andra människor. 

Filosofiskolorna kan sägas kännetecknas av olika sådana grundläggande förhållningssätt och det filosofiska tänkandet inom en skola sker alltid i dialog med eller mot bakgrund av ett sådant existentiellt förhållningssätt.

Det finns likheter mellan hur Hadot beskriver "existentiellt förhållningssätt" och hur den förre påven, Joseph Ratzinger, beskriver vad det är att tro i sin bok Introduktion till kristendomen (se avsnitt 16 av Tro & förnuft-podden): som en slags grundläggande attityd till tillvaron som helhet. 

För de antika filosofiskolorna ingick i den filosofiska praktiken vissa "andliga övningar" där man exempelvis tänkte på sig själv i ljuset av en kosmologi: som en del av ett oändligt stort kosmos som antingen styrdes av en förnuftig princip (logos - enligt stoikerna) eller hade en källa i den transcendenta godheten (för platonikerna) - eller styrdes av slumpen (för epikuréerna). Det handlar här om att se sitt liv i ljuset av och i relation till helheten.

För Platon, Aristoteles och Nyplatonikerna är filosofins mål en vishet och godhet som inte går att språkligt ringa in, utan som vi har tillgång genom erfarenheter snarare än analyser. Filosofins uppgift är att ändå föra oss närmare den erfarenheten.

I detta avsnitt diskuterar Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund denna syn på filosofi och hur den kan utmana och berika samtida filosofi och den kristna tron. Den nyplatonske filosofen Plotinus sa att "utan dygderna är Gud bara ett ord". På ett liknande sätt kanske man kan säga att kyrkan ibland har en övertro på hur betydelsefulla orden eller teorierna om Gud är, för att föra människor närmare Gud.

I samtalet med Jonna Bornemark i avsnitt 9 av Tro & Förnuft konstaterade vi att det i moderniteten finns en paradoxal flykt från ”subjektet” och människans ansvar. Paradoxal, eftersom moderniteten ofta definieras som just den tid då individens frihet och ansvar hamnar i fokus.

Men i det moderna byråkratiska samhället försöker vi reglera våra verksamheter så att individen inte ska behöva ta ställning till den konkreta situationen och använda sitt omdöme. Det personliga ansvaret skall träda tillbaka och opersonliga kriterier ska ersätta det personliga omdömet. Det innebär att när något går snett är det egentligen ingen agent som gjort fel, det finns bara organisationer som ”brustit i sina rutiner”.

Finns det en liknande flykt från det ”riskfulla” tänkandet i frågan om hurdan verkligheten är? Det menar Lena Andersson i sin bok Om falsk och äkta liberalism. Boken kan sägas vara ett försvar för att människan ska använda sin artspecifika förmåga att resonera: vi kan inte med hjälp av endast sinneserfarenheter och observationer sluta oss till hurdan verkligheten är beskaffad och hur vi ska agera. Vi måste använda tänkandet som ett slags ”mätinstrument” för att ta reda på hurdan verkligheten är. Poängen är inte att den empiriska vetenskapen har fel inom sitt kompetensområde, utan att den är otillräcklig: det finns många frågor som vi inte kan avgöra på empirisk väg utan som vi måste filosofiskt förhålla oss till.

Liberalismenn liksom försvaret för mänskliga rättigheter kräver ett fundament som vi inte kan nå om vi inte, liksom Platon och Aristoteles, accepterar andra kunskapsformer utöver den rent empiriska och accepterar sådant som en mänsklig natur. Som Lena Andersson skriver:

”Att motivera mänskliga rättigheter på empiristisk och utilitaristisk grund är mycket osäkert. Om mänskliga rättigheter är bra för att det känns så och för att våra lagar just nu säger så går ingen säker, och som intellektuell hållning är den direkt ofruktbar.” (s. 44)

(Observera: i eftersnacket hänvisar vi till frågor om Lena Anderssons politiska ställningstaganden, frågor som vi klippte bort. Vi låter dock våra reflektioner vara kvar eftersom de ändå, enligt vår mening, blir begripliga trots att vi klippte bort frågorna från samtalet – av utrymmesskäl.)

Hållpunkter:

0-20 minuter: presentation av boken
20 - 45 minuter: intervju med Lena Andersson
45 - 50 minuter: eftersnack.