May 29, 2019
I samtalet med Jonna Bornemark i avsnitt 9 av Tro & Förnuft
konstaterade vi att det i moderniteten finns en paradoxal flykt
från ”subjektet” och människans ansvar. Paradoxal, eftersom
moderniteten ofta definieras som just den tid då individens frihet
och ansvar hamnar i fokus.
Men i det moderna byråkratiska samhället försöker vi reglera våra
verksamheter så att individen inte ska behöva ta ställning till den
konkreta situationen och använda sitt omdöme. Det personliga
ansvaret skall träda tillbaka och opersonliga kriterier ska ersätta
det personliga omdömet. Det innebär att när något går snett är det
egentligen ingen agent som gjort fel, det finns bara organisationer
som ”brustit i sina rutiner”.
Finns det en liknande flykt från det ”riskfulla” tänkandet i frågan
om hurdan verkligheten är? Det menar Lena Andersson i sin bok
Om falsk och äkta liberalism. Boken kan sägas vara ett
försvar för att människan ska använda sin artspecifika förmåga att
resonera: vi kan inte med hjälp av endast sinneserfarenheter och
observationer sluta oss till hurdan verkligheten är beskaffad och
hur vi ska agera. Vi måste använda tänkandet som ett slags
”mätinstrument” för att ta reda på hurdan verkligheten är. Poängen
är inte att den empiriska vetenskapen har fel inom sitt
kompetensområde, utan att den är otillräcklig: det finns många
frågor som vi inte kan avgöra på empirisk väg utan som vi måste
filosofiskt förhålla oss till.
Liberalismenn liksom försvaret för mänskliga rättigheter kräver ett
fundament som vi inte kan nå om vi inte, liksom Platon och
Aristoteles, accepterar andra kunskapsformer utöver den rent
empiriska och accepterar sådant som en mänsklig natur. Som Lena
Andersson skriver:
”Att motivera mänskliga rättigheter på empiristisk och
utilitaristisk grund är mycket osäkert. Om mänskliga rättigheter är
bra för att det känns så och för att våra lagar just nu säger så
går ingen säker, och som intellektuell hållning är den direkt
ofruktbar.” (s. 44)
(Observera: i eftersnacket hänvisar vi till frågor om Lena
Anderssons politiska ställningstaganden, frågor som vi klippte
bort. Vi låter dock våra reflektioner vara kvar eftersom de ändå,
enligt vår mening, blir begripliga trots att vi klippte bort
frågorna från samtalet – av utrymmesskäl.)
Hållpunkter:
0-20 minuter: presentation av boken
20 - 45 minuter: intervju med Lena Andersson
45 - 50 minuter: eftersnack.