May 17, 2021
Eva Cronsioe växte upp i ett, som hon säger, städat frikyrkligt
hem där tron inte gjorde några större avtryck. Som tonåring kom hon
i kontakt med den karismatiska Jesus-rörelsen - en slags
förnyelserörelse som bland annat inspirerades av och drog fram
bland 60- och 70-talens hippierörelse.
Cronsioe beskriver mötet med Gud i Jesusrörelsen som en varm
omfamning - som snabbt förbyttes i sin motsats. Teologin var starkt
dualistisk och Gud tycktes ha två ansikten: ett i Jesus och ett
annat i en vred Gud som var arg på hela världen och som bara kunde
tillfredsställas genom Jesu död.
Denna kluvna teologi skapade också en inre kluvenhet. Världen blev
dualistisk: skapelsens godhet fanns bara i kyrkan och
"världen" var bara fallen.
Cronsioe distanserade sig från dessa sammanhang och kom sen att
verka som "livsåskådningsjournalist" på Sveriges Radio och Sveriges
Television i flera decennier. "Ett bra sätt att få brottas med
frågorna utan att bekänna färg" som Cronsioe säger.
I början av 2000-talet hittar Eva Cronsioe tillbaka till tron, men
i en annan form och blir 2005 präst i Svenska kyrkan.
I sin bok Gud
i
verkligheten beskriver Eva sin
resa in i och ut ur Jesusrörelsen och hur hon fann en annan form
för sin tro, bland annat med hjälp av de tre tänkare som
presenteras i boken: Emilia Fogelklou (1878-1972), K. E Lögstrup
(1905-1981) och Ignatius av Loyola (1491-1556).
Kärnan i den
spiritualitet Cronsioe uttrycker är att skapelsen är i grunden god
och "sakramental" - alltså en bärare av Guds godhet. Synden kan
bara förstås mot en mer fundamental godhet: människan i grunden god
men synden förstör och bryter ner henne. Problemet med synden är
inte i första hand att den gör Gud arg utan att den bryter ner
människan.
Gud sänder sin Son inte för att han är vred utan för att upprätta
och fördjupa relationen mellan skapelsen och
Skaparen.