Info

Tro & Förnuft

En podd för dig som inte vill välja mellan tro och förnuft, vetenskap och religion. Programledare är religionsfilosoferna Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund. Podden produceras av tidningen Dagen i samarbete med Newmanistitutet och Teologiska fakulteten på Uppsala universitet.
RSS Feed Subscribe in Apple Podcasts
2018
May
April
February
January


2017
December
November
October
September
June
April
February
January


2016
November
October


Categories

All Episodes
Archives
Categories
Now displaying: Category: podden

En podd om Gud, universum och allting - med Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund. 
Podden produceras av tidningen Dagen i samarbete med Newmanistitutet och Teologiska fakulteten på Uppsala universitet.

May 9, 2018

Är människan "ett tänkande ting" som 1600-talsfilosofen René Descartes menade, eller snarare en älskande och begärande varelse?

Filosofen James KA Smith menar i sin bok "You are what you love" att människans identitet har mer att göra med vad hon älskar än vad hon tycker.

Om vi ser på människan som ett "tänkande ting" leder det lätt till tanken att vi bara behöver informera eller övertyga människor om vad som är rätt så kommer de att göra det.

I kontrast till en sådan syn på människan vill Smith betona människan som en längtande, begärande och älskande varelse, vars identitet formas genom handlingar snarare än genom teoretisk information. De handlingar som formar oss och våra begär kallar Smith för liturgier. Därför finns det både religiösa och sekulära liturgier.

Köpcentrumet kan förstås som en katedral, shopping som en liturgi och skyltdockorna och reklamens (fiktiva) människor som helgon i denna sekulära religion som konsumtion kan vara.

Reklamen talar om för oss att något är fel på oss men visar oss samtidigt vägen till försoning: genom att konsumera, och de visar upp de som gått vägen före oss och nått frälsning. Men på denna väg är andra människor objekt, antingen för vår beundran eller rivalitet.

I kontrast till en sådan frälsningsväg menar Smith att den kristna liturgin i dess historiska form gestaltar en annan grundstruktur: Gud tar initiativet och vi responderar på hans gåva; vi behöver inte köpa frälsningen, den är oss given, men vi blir inte passiviserade utan aktiverade av denna gåva. Vid nattvardsbordet jämnas sociala ojämlikheter ut eftersom vi inför Gud är jämlika i vår djupaste identitet som Guds avbild.

Dessa och liknande tankar utvecklar Smith i sin bok och vi diskuterar kring och responderar på denna intressanta läsning!

Tidsangivelser för avsnittet:

00.40: vem är James KA Smith och vad är radikalortodoxi?

06.12: Sekulära och religiösa liturgier: om Smiths grundläggande tes i You are what you love

11.35: Eriks generella omdöme om boken

13.20: Behöver boken kompletteras med ett försvar för filosofi?

18.15: Är Smiths beskrivning av Descartes respektive den senmedeltida kyrkan verkligen korrekt?

24.00: Vad innebär det att Gud är både subjekt och objekt i liturgin?

33.33: Smiths analys av sociala medier

May 4, 2018

I Alister McGraths bok The Open Secret: A New Vision for Natural Thelogy som vi diskuterar i senaste avsnittet av podden, hänvisar McGrath bland annat till moralfilosofen Iris Murdoch (1919-1999) och hennes påstående att moral handlar om att se saker såsom de verkligen är. Moral är alltså inte en enbart subjektiv projektion på en i grunden värdeneutral (eller värde-lös) värld. Moraliskt seende handlar om att se sin omvärld på ett djupare sätt.

Läs resten av blogginlägget på Läsarna.

Apr 10, 2018

"Naturlig teologi" är namnet på den typ av reflektion som inte utgår ifrån specifikt kristna teologiska premisser, utan från allmänmänskliga premisser, för att därifrån argumentera för Guds, eller det transcendentas, existens. 

Alister McGrath menar i sin bok The Open Secret: A New Vision for Natural theology att naturlig teologi snarare bör förstås som ambitionen att försöka "läsa" eller "se" naturen ur en kristen synvinkel; man skulle kunna säga att McGrath menar att naturlig teologi bör bli en teologi om naturen. 

McGrath lägger fram flera argument för detta, varav det viktigaste är att vi inte har någon tillgång till "naturen" annat än såsom tolkad - vi måste alltså alltid se naturen ur en viss synvinkel. Det är först när vi låter vår syn på naturen inspireras av en kristen teologi som naturen kan tala om Gud.

Men är dessa typer av reflektioner - en kristen "läsning" av naturen, respektive en mer allmänmänsklig reflektion över huruvida naturen talar om Gud -  ömsesidigt uteslutande? Kan de inte snarare komplettera varandra?

I podden inleder vi med att kommentera debatten i Dagens Nyheter om mirakler och om det finns en tendens att reducera det transcendenta till något helt immanent, som Maria Schottenius antydde i sin krönika "Kyrkan måste tala tydligare om tron på mirakler".

Tidsangivelser för avsnittet:

  • 00.45-07.35 Diskussion om mirakeldebatten i Dagens Nyheter 
  • 07.35- 19.15 Har vi behov av naturlig teologi?
  • 19.15 Presentation och diskussion av Alister McGraths bok. Naturlig teologi eller naturteologi?
  • 37.50 Närmare presentation av McGraths form av naturlig teologi, hur det sanna, det goda och det sköna pekar mot Gud.
Feb 1, 2018

I det senaste poddavsnittet tipsar vi om en föreläsning om andlighet och existentiell hälsa, som kommer hållas av Katarina Westerlund, docent och lektor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala Universitet.

I podden anges ett felaktigt datum: rätt datum är måndag 12 februari (och alltså inte 5 februari som anges i podden). 

Tid och plats är rätt i övrigt: kl. 19.00 på Newmaninstitutet i Uppsala.

Rubriken är "Andlighet och existentiell och mental hälsa" och här finns en länk till evenemanget på Facebook: 


https://www.facebook.com/events/2026819064263903/


Alla varmt välkomna!


Jan 30, 2018

På Läsarbloggen finns nu ett nytt blogginlägg som hör till avsnitt 10 av Tro & Förnuft-podden.

Blogginlägget diskuterar frågan om vad närhet och distans till en händelse, eller en kultur, har för relevans för vår förmåga att förstå den. Erik diskuterar detta utifrån Hans-Georg Gadamer som är en av de mest inflytelserika tänkarna inom den hermeneutiska tanketraditionen.

Jan 22, 2018

OBS: Föreläsningen vi tipsar om i slutet av podden är den 12 februari, inte den 5 februari som vi felaktigt säger i podden. 

Se mer information här: https://www.facebook.com/events/2026819064263903/


I det nya avsnittet av Tro & Förnuft-podden diskuteras Magnus Abrahamssons avhandling "Jesu uppståndelse som historiskt problem"  (2001, Uppsala Universitet).

En hel del av avhandlingen och diskussionen kretsar kring upplysningens utmaningar mot kristen teologi vad gäller tanken att Gud verkar, hur Rudolf Bultmann respektive Wolfhart Pannenberg responderar på den utmaningen och hur man generellt kan tänka om relationen mellan historia och mening, Guds relation till historien och Jesu uppståndelse och dess innebörd.

Bultmann gör en existentiell läsning av kristendomen, och menar att man missförstår budskapet om man tror att det handlar om att Gud verkade på ett objektivt sätt i historien. Gud blir då ett objekt och inte en levd erfarenhet.

Pannenberg menar att uppståndelsen är nödvändig för att människans existens ska vara meningsfull och menar sig kunna visa att historiskt är Jesu uppståndelse mer trovärdig än förnekandet av uppståndelsen.

Avhandlingen är mycket intressant och vi hoppas att lyssningen blir det också!

Hållpunkter

  • 00.40: Inledning och presentation av avhandlingens struktur och vår diskussion
  • 05.30: Upplysningens betydelse för bibelvetenskapen
  • 15.30: Presentation av Bultmann
  • 19.10: Avmytologiseringen
  • 22.20: Kritisk fråga till Bultmann: Vad är budskapet bakom myten?
  • 27.30: Hur kan den historiske Jesus vara oviktig för Kristendomen?
  • 28.20: Om dikotomin mellan den empiriska och den meningsfulla historien
  • 31.00: Presentation av Pannenberg
  • 32.00: Pannenbergs ljuserfarenhet
  • 37.30 Autentisk existens
  • 39.20 Hans-Georg Gadamer om mening och historia: 
  • 43.00: Erfarenhet och tolkning
  • 44.00: Lonergans kritik av positivismens syn på kunskap
  • 46.00: Distans som nödvändig för förståelse
  • 52.00: Pannenbergs argument för uppståndelsen
  • 54.30: Uppståndelsen som historisk och symbolisk händelse

Länkar:

Dec 3, 2017

På bloggen Läsarna (där vi kommer blogga i fortsättningen, eftersom Cusanusprojektet tar slut den sista november) finns nu ett blogginlägg som hör till avsnitt 9 där vi intervjuar Jonna Bornemark.

I detta blogginlägg används begreppsparet "Sakrament" och "varufetischism" för att analysera den tendens Bornemark talar om, men även andra samtida fenomen där vi glömmer bort att se saker i den kontext i vilken de får sin mening.

Sakrament eller fetisch? Blogginlägg till Tro & Förnuft-podden.

Nov 21, 2017

I detta program utforskar vi kopplingen mellan filosofi och liv, vad filosofiska erfarenheter är, om relationen mellan det meningsfulla och det mätbara, tillsammans med filosofen Jonna Bornemark, vars sommarprogram kan höras här.

Jonna Bornemark är lektor och docent i filosofi vid Södertörns högskola och har på senare tid intresserat sig för vad hon kallar för ”mätbarhetssamhället” – att vi i vår tid har ett stort fokus på att dokumentera och reglera allt fler offentliga och privata verksamheter.

Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva aktiviteten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en ”förpappring” av dynamiska verksamheter.

Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och dennes förståelse av begreppen ”ratio” och ”intellectus” – som vi talade om i förra podden.

Bornemark har tillämpat dessa begrepp i en analys av New Public Management och den typ av dokumentation och regel-styrning som kännetecknar många vårdande yrken i offentlig sektor, men också förekommer en hel del inom högskola och universitet.

Kärnan i NPM är ett fokus på det mätbara som man kan dokumentera att man gör. Men problemet med detta fokus på dokumentation och mätbarhet är att det kan frånta uppmärksamhet från den faktiska verksamheten och de konkreta behoven i den specifika, enskilda, unika situationen.

Ett exempel som Jonna Bornemark tar upp är ett äldreboende där en av de anställda uppfattar att en av de boende har ganska svår ångest. Men istället för att försöka prata med denne och ta reda på vad som skulle kunna göra det bättre, drar personalen igång en omgång fia med knuff, eftersom det innebär att man kan klicka för en ruta som kommer bidra till målet att ”höja aktivitetsnivån” på boendet.

Det konkreta, individuella, kallar Cusanus för ”minima” och det största, oändliga, kallar Cusanus för ”maxima”. Dessa når vi inte genom ”ratio” – genom det kalkylerande, räknande förnuftet – utan genom ”intellectus” som har en sensibilitet och känslighet för det som inte låter sig mätas, vägas och objektifieras.

Konflikten mellan denna lyhördhet för de konkreta behoven i en specifik situation och att följa en mall har stora likheter med skillnaden mellan dygdetik och regeletik. Den dygdige människan har en inre hållning som gör henne disponerad att respondera empatiskt, men det förutsätter en empatisk känslighet som gör henne förmögen att läsa av andra människor och deras behov.

Det går ju såklart inte att reglera varje enskilt möte: istället är det, menar Jonna Bornemark, genom att ge utrymme för det personliga och det individuella i varje möte som vi kan bli bra på det vårdande mötet. Det handlar alltså snarare om att bli ett ansvarsfullt och lyhört subjekt i mötet med andra, än att styras av standardiserade manualer.

Men intellectus är inte bara en känslighet för det ”partikulära” det är också en känslighet för det största (maxima). Denna sensibilitet för maxima öppnar oss för tillvarons grundvillkor och grundfrågor.

Men precis som vår känslighet för ”minima” har minskat i moderniteten genom ett förlitande på generella, ”objektiva” regler, har vår känslighet för ”maxima” – tillvarons yttersta karaktär – minskat, genom att vi har en common sense-artad förståelse av att den ”objektiva verkligheten” är utan egentligt värde eller mening – den utgörs ju endast av materiens minsta byggstenar.

Det kan göra att vi tänker att det vi erfar i djupa personliga, existentiella erfarenheter endast är ”subjektiva” attityder som inte har något med verkligheten att göra.

Verkligheten kan inte avslöja sig för intellectus, utan enbart för ratio, tänker vi oss.

Paradoxalt nog kan man alltså konstatera att moderniteten, som på många sätt sägs vara den period då individen träder fram, har inneburit ett tillbakaträdande av individen eller personen, både i den byråkratiska organisationen (som gäller nästan alla organisationer där vi är verksamma) och i det att vår filosofiska sensibilitet har tonats ner.

Men att filosofera är i grunden att konfronteras och engageras personligen i mötet med andra människor och tillvaron i stort. Att våga bli ett subjekt inför den andre – och inför tillvaron.

Oct 23, 2017

I detta avsnitt diskuterar vi två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: dels Joseph Piepers bok Leisure – the Basis of Culture och dels litteraturvetaren Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet.

Hållpunkter i poddavsnittet:

  • 0-1 min Presentation av dagens program
  • 1-11 minuter: Återkoppling från förra programmet
    1 – 8 min: vad betyder ”analogia entis”?
    8 – 11 minuter: Vad har den klasssiska teismen, som Hart talar om, för relevans för kristen tro?
  • 11- 14.30: Presentation av dagens tematik och Toril Moi
  • 14.30 – 19.00 Vår ingång till Pieper
  • 19.00: Vad innebär begreppet Leisure?
  • 23.00 Leisure är utrotningshotat
  • 25.00 Kopplingar mellan Piepers analys av samhället och Marx' samhällskritik.
  • 26.45 Har vår fritid blivit instrumentaliserad idag?
  • 28.00: Begreppen ratio och intellectus
  • 34.30: Miljö och omvärld
  • 40: Vad är förundran?
  • 43: Filosofisk reflektion och dess relation till hopp


”Filosofin börjar med förundran” säger Aristoteles i sin bok Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den ”teoretiska inställningen” som är ett intresse för hur saker och ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen skull.

För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som handlar om världens yttersta ursprung och mål.

I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig själva är meningsfulla och värdefulla.

Begreppet ”leisure” som brukar översättas med fritid står mer för ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som ”leisure” möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för ”intellectus” (som kan översättas med förståelse) i motsats till ”ratio” som är en mer granskande och beräknande uppmärksamhet.

Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av ”ratio” och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar ”intellectus”. Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv uppmärksamhet där jag stänger ute det jag inte redan på förhand har definierat som intressant.

Detta kan exemplifieras med hur det känns att prata med en person som är närvarande och lyssnande, men receptiv och inte har en massa förutfattade meningar om hurdan jag är (intellectus) respektive någon som är intensivt uppmärksam, men med en kritisk blick och har en stark förförståelse om hurdan jag är och söker bekräftelse på att jag är sådan som personen redan bestämt sig för att jag är (ratio).

Pieper menar att när vi går ut i världen med den uppmärksamhet som kännetecknas av ”ratio” så har vi redan ett mål med vår uppmärksamhet och det styr vår blick och vad vi ser. ”Intellectus” är en receptiv, men vaken, uppmärksamhet som kan bli förundrad och tilltalad av omvärlden, och av vännen.

Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet är en filosofisk essä om hur vår uppmärksamhet formar vår inställning till varandra och världen. En kärleksfull och rättfärdig blick, som Moi benämner det, är en form av uppmärksamhet som försöker gå bakom orden och förstå den andres tankegång, från vilket håll den andre kommer, utan att nödvändigtvis hålla med honom eller henne. På samma sätt innebär den rättfärdiga och kärleksfulla blicken att man kan vara kritisk och kärleksfull på samma gång: vilja den andre väl utan att vara okritisk. På vissa sätt framstår den ”kärleksfulla och rättfärdiga” blicken som en syntes av ratio och intellectus.

Förutom det kvantifierbara vetandet inom naturvetenskaperna försvarar Moi ett etiskt och existentiellt vetande. Att få en existentiell insikt kräver en annan form av uppmärksamhet än den som kännetecknar det naturvetenskapliga arbetet. För Moi är en poäng att den kärleksfulla och rättfärdiga blicken försöker se klart – den romantiserar inte – samtidigt som den inte är fördömande. Moi anknyter till mystikern Simone Weil för vilken uppmärksamheten är en form av bön.

Kopplingen mellan filosofi och religion är för Pieper att den kontemplativa blicken i slutändan förutsätter en vördnad för tillvaron vilket för Pieper implicerar att man betraktar världen som en skapelse, en gåva, och inte bara som ett neutralt material som jag kan använda på de sätt jag finner nyttiga.

Oct 17, 2017

Ett nytt blogginlägg finns nu på Cusanus-bloggen, som hör till avsnitt sju av Tro och förnuft-podden, där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss

Naturalism innehåller två typer av anspråk:

a) naturen är det enda som existerar
b) en teori eller ett anspråk om hurdan denna natur, som är det enda som existerar, är.

Hart kritiserar den reduktiva naturalismen, för att den inte ger utrymme för människans medvetenhet.

Hart listar sex aspekter av vår medvetenhet som inte kan begripliggöras inom den reduktiva naturalismen (som hävdar att allt som finns i slutändan är reducerbart till materiens minsta beståndsdelar).

I detta blogginlägg reflekterar jag över hur människans medvetenhet kan sägas ha en "själv-transcenderande" karaktär, vilket bland annat kommer till uttryck i fenomenet "onism" som är en slags existentiell motsvarighet till uttrycket "fear of missing out".

Vi är hela tiden relaterade till fler möjligheter än vad vi lyckas realisera.

Det kan också sägas komma till uttryck i människans önskan om att förstå sin värld. Denna önskan har inget naturligt stopp innan vi förstått allting om allting. Men det kan vi inte, eftersom vi är begränsade varelser.

På samma sätt kan vi bara vara på en plats, leva ett liv, och vi måste välja bort alla andra liv. 

Detta kallar religionsfilosofen Bernard Lonergan för att människan har en "vertikal finalitet" vilket skall skiljas från en "horisontell finalitet". Skillnaden mellan dessa två målinriktningar är att den senare kan tillgodoses utan att människan i grunden förändras. (Jag är sugen på kaffe, jag dricker kaffe.)

Men att ha en längtan efter det obegränsade är en längtan som inte kan tillgodoses om inte jag förvandlas. Det är därför den är "vertikal" - uppåtriktad.

Denna längtan tänker sig Lonergan slutligen blir mött i mötet med Gud "sådan han är" i det "saliga skådandet".

Om den reduktiva naturalismen är felaktig, och emergensnaturalismen istället är sann, kan det sägas att redan naturen uppvisar en vertikal finalitet. 

Det uppkommer kvalitativt sett nya fenomen i universum: universum har en själv-transcenderande karaktär och människans existentiella, otyglade, längtan är ett uttryck för denna karaktär, på en självmedveten nivå.

1 2 Next »