Info

Tro & Förnuft

En podd för dig som inte vill välja mellan tro och förnuft, vetenskap och religion. Programledare är religionsfilosoferna Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund. Podden produceras av tidningen Dagen i samarbete med Newmanistitutet och Teologiska fakulteten på Uppsala universitet.
RSS Feed Subscribe in Apple Podcasts
2019
May
April
March


2018
December
November
September
July
May
April
February
January


2017
December
November
October
September
June
April
February
January


2016
November
October


Categories

All Episodes
Archives
Categories
Now displaying: October, 2017

En podd om Gud, universum och allting - med Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund. 
Podden produceras av tidningen Dagen i samarbete med Newmanistitutet och Teologiska fakulteten på Uppsala universitet.

Oct 30, 2017

I det åttonde avsnittet av Tro & Förnuft-podden talar vi om förundran som en hållning inför tillvaron, och som filosofins bränsle.

Dikten ”Säg till om jag stör” av Eeva Kilpi är det säkert många som känner till:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Filosofi kräver en receptivitet för tillvaron, menar Joseph Pieper, som gör det möjligt för oss att bli ”disturbed”. 

Läs mer på Cusanusbloggen.

Oct 23, 2017

I detta avsnitt diskuterar vi två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: dels Joseph Piepers bok Leisure – the Basis of Culture och dels litteraturvetaren Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet.

Hållpunkter i poddavsnittet:

  • 0-1 min Presentation av dagens program
  • 1-11 minuter: Återkoppling från förra programmet
    1 – 8 min: vad betyder ”analogia entis”?
    8 – 11 minuter: Vad har den klasssiska teismen, som Hart talar om, för relevans för kristen tro?
  • 11- 14.30: Presentation av dagens tematik och Toril Moi
  • 14.30 – 19.00 Vår ingång till Pieper
  • 19.00: Vad innebär begreppet Leisure?
  • 23.00 Leisure är utrotningshotat
  • 25.00 Kopplingar mellan Piepers analys av samhället och Marx' samhällskritik.
  • 26.45 Har vår fritid blivit instrumentaliserad idag?
  • 28.00: Begreppen ratio och intellectus
  • 34.30: Miljö och omvärld
  • 40: Vad är förundran?
  • 43: Filosofisk reflektion och dess relation till hopp


”Filosofin börjar med förundran” säger Aristoteles i sin bok Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den ”teoretiska inställningen” som är ett intresse för hur saker och ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen skull.

För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som handlar om världens yttersta ursprung och mål.

I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig själva är meningsfulla och värdefulla.

Begreppet ”leisure” som brukar översättas med fritid står mer för ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som ”leisure” möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för ”intellectus” (som kan översättas med förståelse) i motsats till ”ratio” som är en mer granskande och beräknande uppmärksamhet.

Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av ”ratio” och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar ”intellectus”. Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv uppmärksamhet där jag stänger ute det jag inte redan på förhand har definierat som intressant.

Detta kan exemplifieras med hur det känns att prata med en person som är närvarande och lyssnande, men receptiv och inte har en massa förutfattade meningar om hurdan jag är (intellectus) respektive någon som är intensivt uppmärksam, men med en kritisk blick och har en stark förförståelse om hurdan jag är och söker bekräftelse på att jag är sådan som personen redan bestämt sig för att jag är (ratio).

Pieper menar att när vi går ut i världen med den uppmärksamhet som kännetecknas av ”ratio” så har vi redan ett mål med vår uppmärksamhet och det styr vår blick och vad vi ser. ”Intellectus” är en receptiv, men vaken, uppmärksamhet som kan bli förundrad och tilltalad av omvärlden, och av vännen.

Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet är en filosofisk essä om hur vår uppmärksamhet formar vår inställning till varandra och världen. En kärleksfull och rättfärdig blick, som Moi benämner det, är en form av uppmärksamhet som försöker gå bakom orden och förstå den andres tankegång, från vilket håll den andre kommer, utan att nödvändigtvis hålla med honom eller henne. På samma sätt innebär den rättfärdiga och kärleksfulla blicken att man kan vara kritisk och kärleksfull på samma gång: vilja den andre väl utan att vara okritisk. På vissa sätt framstår den ”kärleksfulla och rättfärdiga” blicken som en syntes av ratio och intellectus.

Förutom det kvantifierbara vetandet inom naturvetenskaperna försvarar Moi ett etiskt och existentiellt vetande. Att få en existentiell insikt kräver en annan form av uppmärksamhet än den som kännetecknar det naturvetenskapliga arbetet. För Moi är en poäng att den kärleksfulla och rättfärdiga blicken försöker se klart – den romantiserar inte – samtidigt som den inte är fördömande. Moi anknyter till mystikern Simone Weil för vilken uppmärksamheten är en form av bön.

Kopplingen mellan filosofi och religion är för Pieper att den kontemplativa blicken i slutändan förutsätter en vördnad för tillvaron vilket för Pieper implicerar att man betraktar världen som en skapelse, en gåva, och inte bara som ett neutralt material som jag kan använda på de sätt jag finner nyttiga.

Oct 17, 2017

Ett nytt blogginlägg finns nu på Cusanus-bloggen, som hör till avsnitt sju av Tro och förnuft-podden, där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss

Naturalism innehåller två typer av anspråk:

a) naturen är det enda som existerar
b) en teori eller ett anspråk om hurdan denna natur, som är det enda som existerar, är.

Hart kritiserar den reduktiva naturalismen, för att den inte ger utrymme för människans medvetenhet.

Hart listar sex aspekter av vår medvetenhet som inte kan begripliggöras inom den reduktiva naturalismen (som hävdar att allt som finns i slutändan är reducerbart till materiens minsta beståndsdelar).

I detta blogginlägg reflekterar jag över hur människans medvetenhet kan sägas ha en "själv-transcenderande" karaktär, vilket bland annat kommer till uttryck i fenomenet "onism" som är en slags existentiell motsvarighet till uttrycket "fear of missing out".

Vi är hela tiden relaterade till fler möjligheter än vad vi lyckas realisera.

Det kan också sägas komma till uttryck i människans önskan om att förstå sin värld. Denna önskan har inget naturligt stopp innan vi förstått allting om allting. Men det kan vi inte, eftersom vi är begränsade varelser.

På samma sätt kan vi bara vara på en plats, leva ett liv, och vi måste välja bort alla andra liv. 

Detta kallar religionsfilosofen Bernard Lonergan för att människan har en "vertikal finalitet" vilket skall skiljas från en "horisontell finalitet". Skillnaden mellan dessa två målinriktningar är att den senare kan tillgodoses utan att människan i grunden förändras. (Jag är sugen på kaffe, jag dricker kaffe.)

Men att ha en längtan efter det obegränsade är en längtan som inte kan tillgodoses om inte jag förvandlas. Det är därför den är "vertikal" - uppåtriktad.

Denna längtan tänker sig Lonergan slutligen blir mött i mötet med Gud "sådan han är" i det "saliga skådandet".

Om den reduktiva naturalismen är felaktig, och emergensnaturalismen istället är sann, kan det sägas att redan naturen uppvisar en vertikal finalitet. 

Det uppkommer kvalitativt sett nya fenomen i universum: universum har en själv-transcenderande karaktär och människans existentiella, otyglade, längtan är ett uttryck för denna karaktär, på en självmedveten nivå.

Oct 12, 2017

På Cusanusbloggen finns nu ett nytt blogginlägg som hör till avsnitt sju av Tro & förnuft-podden där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss. En viktig tematik i den boken är kritiken av naturalismen: tanken att naturen är det enda som existerar.

I det här blogginlägget försöker jag formulera ett annat argument emot naturalism än det som Hart formulerar. Hart utgår ifrån att naturens existens är kontingent (icke-nödvändig) och därför behöver en förklaring. 

I detta inlägg kommer jag istället att argumentera för att om universums karaktär är kontingent (det vill säga: om universum kunde ha haft andra egenskaper än det har) så kan inte universum vara ”hela verkligheten”. Jag kommer också att argumentera för att vi inte har några skäl att tro att universum inte skulle ha kunnat vara annorlunda i vissa avseenden, exempelvis haft en annan expansionshastighet – och att detta innebär att universum och verkligheten inte är identiska. 

Kort sagt: att verkligheten är större än naturen.

1